GSENM är ett av mina absoluta favourit områden i Sydvästra USA. Ensligt, utsatt, öde. Ett av de sista områden i USA att bli kartlagt. Under denna resan tillbringade jag bara 3 dagar i Escalante. Det blev inte fler för att det kommit endel snö som visserligen smällt undan rätt mycket. Men på vissa ställen låg det fortfarande snö kvar. Små vita fläckar som inte tillförde något till bilderna. Hade det inte varit för snön hade jag lätt stannat ett antal dagar till.
Förra resan var jag mest i nordöstra delen så denna gången försökte jag komma in från sydvästra delen. Vägen jag ville in på heter Cottonwood road och var bortspolad på vissa ställen förra året men var nu framkomlig med fyrhjulsdrift och hög markfrigång.
Första natten tillbringade jag vid Old Paria. Det fina med denna platsen är de omkringliggande klipporna. Detta var första natten jag sov i bilen, dock inte nere vid floden. Det var förutspått regn och de branta backarna skulle då bli till lervälling. Så jag tog det säkra före det osäkra och körde upp en bit för natten. Om det kom något regn? Nix inte en droppe. Tydligen ingen skillnad på meterologer i Sverige och USA.
Stenfall, Old Paria movieset, GSENM
Färger, Old Praia moviset, GSENM
De kommande två nätterna var jag vid Yellowrock. Ett otroligt häftigt ställe. Färggranna klippor mycket mönster och inte en människa på mils avstånd. Hur kan man inte älska det? Det enda som störde min frid var ökenråttan som höll mig vaken under natten. När jag tidigare på kvällen satt i bilen med trunken öppen och åt kvällsmat såg jag en liten råtta springa fram och tillbaka på kofångaren. Den ville jag definitivt inte ha in i bilen bland all mat så jag stängde om mig. Vilket resulterade i att råttan blev sur och skrapade och gnagde hela natten för att komma in. Enveten liten rackare.
Yellowrock, GSENME
Det känns riktigt roligt att sakta men säkert skapa sig en bild över GSENM. Jag vet redan nu att jag kommer att vara där igen snart. Med största sannolikhet under 2012.
Mojave var ett av mina mål under resan 2011 men ack vad jag gick bet på området. Hade inte förväntat mig att det skulle vara så stort och ta så lång tid att åka mellan platserna. Hade heller inte koll på hur vägarna var. Vilket var allt annat än bra om man skulle till de områden som var bra. Så priset jag fick betala för min dåliga research och planering var mindre bra tillfällen att fota. Vilket skär i hjärtat när man lagt mycket tid energi och pengar. Men en sak är klar jag ska tillbaka. Det finns galet mycket potential kanske framför allt på våren när det blommar.
En film som jag klippt ihop som visar lite hur jag har det när jag är ute i mitt hjärtas marker.
Oj vad det känns i luften att våren är på kommande. Våren för mig har de senaste åren varit synonymt med Skåne. Vilket det blir även i år och ja jag längtar. Finns inget bättre än att ströva runt i bokskogen och höra bofinkar, grönsångare och sitta i en sluttning och sippa på en kopp kaffe. En välkommet avbrott i det ekorrhjul vi alla verkar vara i.
Ett tips en Fredag som denna är att besöka George Stockings hemsida. Min vän Ian Plant sa en gång att George är den bästa fotografen du aldrig hört talas om. Det kan faktiskt ligga något i det. Dessutom håller han till i sydvästra USA som ju ligger mig varmt om hjärtat.
Att ta sig ut och fotografera hemmavid är bland det svåraste som finns. Det finns alltid saker man skulle behöva göra först. Det är en stor anledning till att jag gärna lämnar Sverige för längre fotoresor. Då vet jag att jag bara ska koncentrera mig på att fotografera och kan inget gör med pappershögarna som ständigt verkar växa på kontoret. Därför ser du också mer och mer bilder från andra delar av världen på hemsidan och bloggen.
Men igår blev jag så vansinnigt sugen på att sitta vid vattenbrynet med kameran i hand och höra havet sakta höjas och sänkas. Ryggsäcken packades, batterier och minneskort kontrollerades sen bar det av till Ramsvikslandet. Det är något speciellt med att runda klipporna och komma ut mot havet. Doften, ljuden och de kala klipporna.
Som alltid vill jag göra något bättre och annorlunda är tidigare. Vilket blir ganska svårt på ett ställe där man varit många gånger. Men efter att ha halkat omkring bland såphala alger en stund fann jag mitt motiv eller kanske jag ska säga att jag fann min förgrund. 28 bilder senare lämnade jag min lilla täppa. Nöjd, glad och ganska säker på att jag fått något som jag gillade.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur ljuset kan förändra ett landskap. Alla bilderna i detta inlägg är tagna under en morgon bland sanddynerna i Death Valley nationalpark i USA. Underligt nog var det också den sista morgon i min älskade öken på ett tag. Det var en glad, matt och överväldigad landskapsfotograf som tömde sanden ur skorna denna morgon. Under mina föreläsningar brukar jag försöka påtala att det är ljuset som gör bilden. Jag vet ju att det är så, men ändå blir jag ständigt överraskad av variationen. Dessutom var jag helt säker på att det denna morgon inte skulle bli något vidare ljus. Men oj vad fel man kan ha!
Efter ett par koppar kaffe, frukost och härliga samtal med min vän Reb lämnade jag öknen med tårarna rinnande nedför kinden. Det är känslor som dessa som göra att jag kommer tillbaka.
”From time to time everyone needs a little bit of desert” – Sven Hedin
Första anhalten efter natten i Las Vegas var faktiskt inte Zion. Nä först frukostcafet Cocos vid hotellet och en rejäl laddning blåbärspannkakor. Sen vidare för shopping. Eftersom jag tältar eller sover i bilen har jag kök med mig och lagar den mesta maten ute. Eller lagar det var nog att ta i, jag värmer. Konservburkar med Chili är basfödan tror att det blev ca 15-20 burkar denna gången.
Med mat och vatten laddat för ca 10-14 dagar i bilen styrde jag mot Zion. Jag visste från förra året att det skulle vara mycket fotografer i Zion. Många håller workshops där i början på November så också min vän Ian Plant som jag hade bestämt träff med. Det var skönt att träffa någon och komma in i utelivet före mina två veckor på egen hand. Tyvärr drog jag på mig en dunderförkylning under resan så jag var mer eller mindre däckad i tältet de första dagarna. Det gjorde att jag var tvungen att tackade nej till att vandra in i kanjonen Zion Narrows tillsammans med Ian. Det visade sig att de hade varit riktigt kallt så valet var definitivt rätt.
Bilden nedan är från första morgonen jag orkade mig ut ur tältet innan solen gått upp. Jag och Ian bestämde träff vid Canyon overlook. Tur de annars hade jag dragit sovsäcken över huvudet och sovit vidare. Men det går ju inte när man bestämt med någon annan. Jag och Peter var och rekade vid Canyon overlook förra året och dissade det. Men det visade sig vara ett trevligt ställe bara man gick lite längre bort än vi gjort. Bergen i bakgrunden är Tower of Virgins som glöder rejält ca 20 min innan solen går upp om man har tur.
Canyon – Zion Nationalpark, November 2011
Den stora anledningen för mig att besöka Zion igen var att jobba vidare med de fantastiska träden. Jag blev smått förälskad i träden förra året (till Peters stora förtret) och ville jobba vidare på temat i år. Tyvärr hade hösten varit ganska varm och veckan innan jag var där drog en snöstorm in, vilket gjorde att många av träden fällde sina löv innan dom fick fina färger. De ställen där vi hade som bäst färger förra året var nu helt bruna och kala. Jag hittade dock ett mindre område nere i dalen som var riktigt fint att jobba i. Men urvalet var inte lika stora som förra året. Att jag var energimässigt nere i skorna gjorde inte det hela bättre. Förkylningen tömde mig på energi och kreativitet.
Gambeloak – Zion Nationalpark, November 2011
En dag när jag gick utmed vägen nere i dalen sökande efter en komposition stannade några herrar och frågade om jag var Ian Plant. Jag kunde inte annat än skratta med tanke på att jag just fotograferat med honom. Detta var nästan lika oväntat som när jag stod i inchekningen på Grademoen i Oslo för att åka till USA och killen bakom disken tittade i passet, tittade upp på mig och ner i passet igen för att sedan fråga om jag inte jobbade på Moderskeppet. Han hade minsann tänkt att köpa min nya kurs Fotografera Landskap. Galet rolig start på resan. Nåja, en trevlig pratstund med herrarna i Zion blev en eftermiddag tillsammans bland träden och en god middag på kvällen. Det är Zion för mig. Man träffar folk och är social samtidigt som man fotograferar i ett fantastiskt område. Efter fyra nätter i Zion hade jag frisknat till någorlunda och begav mig mot ensligare trakter … more to come!
Ibland slår det mig hur otroligt dassiga och trista oframkallade RAW-bilder ser ut. När man först tittar på dom så kanske dom ser ok ut, men efter lite jobb med bilden så inser man ofta hur mycket det faktiskt finns där. När jag idag satt och jobbade med en bild i Camera raw och sedan Photoshop inför en kommande kurs så blev jag smått chockad hur mycket jag faktiskt kunde få bilden att stämma med min upplevelse och hur illa RAW bilden förmedlade de känslorna jag hade.
Bilden är från en tidigt morgon på Yellowrock i Grand-Staircase Escalante National monument och kommer säkerligen dyka upp i ett framtida blogginlägg om just de området. Just idag ville jag bara dela min entusiasm över den underbara tekniken vi har att jobba med idag.
Om jag längtar tillbaka till tiden då man satte en rulle Fuji Velvia i kameran? Nej, inte en sekund jag bara älskar dagen möjligheter.
Längtar du tillbaka till filmtiden eller gillar du dagens teknik?
Ja den har funnits några veckor nu. Men jag har inte sett den färdiga produkten förrän nu. Kursen släpptes när jag var i USA så det var med spänning som jag åkte ner till Jönköping för att få se den färdiga kursen.
Och med kursen i hand kan jag konstatera att jag är stolt som en tupp. Att göra kursen har varit otroligt roligt men också svårt. Att fotografera landskap är det bästa som finns i min värld och jag ville att det skulle framgå i kursen. Kursen ska få dig att lämna skrivbordet och datorn för att uppleva och fotografera den ”riktiga” världen. Av de kommentarer jag sett och fått verkar det ha lyckats.
Har du kursen?
Om du inte så kan du köpa den hos Moderskeppet och jag vill gärna veta vad du tycker om den.
Efter min resa till Sydvästra USA i November har jag haft svårt att anpassa mig till att vara inne på kontoret och titta ut på en gata som omväxlade är vit eller grå. Jag saknar känslan som finns i kroppen när man har direkt kontakt med vildmarken varje dag.
Men jag börjar komma igång och jobbar med nya kurser för Moderskeppet. Creative Adventures har släppt vårens workshops som du hittar här. Och jag har tillochmed fått lite tid till att börja jobba med bilderna från USA. Tre veckors intensivt fotograferande resulterade i ca 2000 bilder. Inte mycket om jag jämför mig med andra fotografer vilket det inte finns någon anledning att göra.
Den förhållandevis låga bildmängden kommer sig av att jag inte ser någon anledning till att ta bilder om jag inte tror att dom ska bli riktigt bra. Jag har redan för mycket halvbra bilder i mitt arkiv för att fylla på med ännu mer. Dessutom vet jag att om jag kommer hem med 10000 bilder kommer jag inte att hinna gå igenom dem på flera år. Vissa dagar har jag bara tagit mellan 30 och 40 andra dagar runt 150-200 givetvis beroende på vad som händer och hur mycket ljuset förändras.
Min tanke är att mina bilder blir inte bättre för att jag tar fler. Dom blir bättre för att jag ger varje tillfälle den tiden och energin det kräver. Dessutom blir bilderna bättre av att jag ser och upplever mer och jag tillhör dem som vill se världen med våra fantastiska ögon inte bara genom kamerans sökare.
