Första anhalten efter natten i Las Vegas var faktiskt inte Zion. Nä först frukostcafet Cocos vid hotellet och en rejäl laddning blåbärspannkakor.  Sen vidare för shopping. Eftersom jag tältar eller sover i bilen har jag kök med mig och lagar den mesta maten ute. Eller lagar det var nog att ta i, jag värmer. Konservburkar med Chili är basfödan tror att det blev ca 15-20 burkar denna gången.

Med mat och vatten laddat för ca 10-14 dagar i bilen styrde jag mot Zion. Jag visste från förra året att det skulle vara mycket fotografer i Zion. Många håller workshops där i början på November så också min vän Ian Plant som jag hade bestämt träff med. Det var skönt att träffa någon och komma in i utelivet före mina två veckor på egen hand. Tyvärr drog jag på mig en dunderförkylning under resan så jag var mer eller mindre däckad i tältet de första dagarna. Det gjorde att jag var tvungen att tackade nej till att vandra in i kanjonen Zion Narrows tillsammans med Ian. Det visade sig att de hade varit riktigt kallt så valet var definitivt rätt.

Bilden nedan är från första morgonen jag orkade mig ut ur tältet innan solen gått upp. Jag och Ian bestämde träff vid Canyon overlook. Tur de annars hade jag dragit sovsäcken över huvudet och sovit vidare. Men det går ju inte när man bestämt med någon annan. Jag och Peter var och rekade vid  Canyon overlook förra året och dissade det. Men det visade sig vara ett trevligt ställe bara man gick lite längre bort än vi gjort. Bergen i bakgrunden är Tower of Virgins som glöder rejält ca 20 min innan solen går upp om man har tur.

Canyon – Zion Nationalpark, November 2011

Den stora anledningen för mig att besöka Zion igen var att jobba vidare med de fantastiska träden. Jag blev smått förälskad i träden förra året (till Peters stora förtret) och ville jobba vidare på temat i år. Tyvärr hade hösten varit ganska varm och veckan innan jag var där drog en snöstorm in, vilket gjorde att många av träden fällde sina löv innan dom fick fina färger. De ställen där vi hade som bäst färger förra året var nu helt bruna och kala. Jag hittade dock ett mindre område nere i dalen som var riktigt fint att jobba i. Men urvalet var inte lika stora som förra året. Att jag var energimässigt nere i skorna gjorde inte det hela bättre. Förkylningen tömde mig på energi och kreativitet.

Gambeloak – Zion Nationalpark, November 2011

En dag när jag gick utmed vägen nere i dalen sökande efter en komposition stannade några herrar och frågade om jag var Ian Plant. Jag kunde inte annat än skratta med tanke på att jag just fotograferat med honom. Detta var nästan lika oväntat som när jag stod i inchekningen på Grademoen i Oslo för att åka till USA och killen bakom disken tittade i passet, tittade upp på mig och ner i passet igen för att sedan fråga om jag inte jobbade på Moderskeppet. Han hade minsann tänkt att köpa min nya kurs Fotografera Landskap. Galet rolig start på resan. Nåja, en trevlig pratstund med herrarna i Zion blev en eftermiddag tillsammans bland träden och en god middag på kvällen. Det är Zion för mig. Man träffar folk och är social samtidigt som man fotograferar i ett fantastiskt område. Efter fyra nätter i Zion hade jag frisknat till någorlunda och begav mig mot ensligare trakter … more to come!

Träd – Zion Nationalpark, November 2011

Ibland slår det mig hur otroligt dassiga och trista oframkallade RAW-bilder ser ut. När man först tittar på dom så kanske dom ser ok ut, men efter lite jobb med bilden så inser man ofta hur mycket det faktiskt finns där. När jag idag satt och jobbade med en bild i Camera raw och sedan Photoshop inför en kommande kurs så blev jag smått chockad hur mycket jag faktiskt kunde få bilden att stämma med min upplevelse och hur illa RAW bilden förmedlade de känslorna jag hade.

Bilden är från en tidigt morgon på Yellowrock i Grand-Staircase Escalante National monument och kommer säkerligen dyka upp i ett framtida blogginlägg om just de området. Just idag ville jag bara dela min entusiasm över den underbara tekniken vi har att jobba med idag.

Om jag längtar tillbaka till tiden då man satte en rulle Fuji Velvia i kameran? Nej, inte en sekund jag bara älskar dagen möjligheter.

Längtar du tillbaka till filmtiden eller gillar du dagens teknik?

Ja den har funnits några veckor nu. Men jag har inte sett den färdiga produkten förrän nu. Kursen släpptes när jag var i USA så det var med spänning som jag åkte ner till Jönköping för att få se den färdiga kursen.

Och med kursen i hand kan jag konstatera att jag är stolt som en tupp. Att göra kursen har varit otroligt roligt men också svårt. Att fotografera landskap är det bästa som finns i min värld och jag ville att det skulle framgå i kursen. Kursen ska få dig att lämna skrivbordet och datorn för att uppleva och fotografera den ”riktiga” världen. Av de kommentarer jag sett och fått verkar det ha lyckats.

Har du kursen?

Om du inte så kan du köpa den hos Moderskeppet och jag vill gärna veta vad du tycker om den.

Eureka dunes, Death Valley -November 2011

Efter min resa till Sydvästra USA i November har jag haft svårt att anpassa mig till att vara inne på kontoret och titta ut på en gata som omväxlade är vit eller grå. Jag saknar känslan som finns i kroppen när man har direkt kontakt med vildmarken varje dag.

Men jag börjar komma igång och jobbar med nya kurser för Moderskeppet. Creative Adventures har släppt vårens workshops som du hittar här. Och jag har tillochmed fått lite tid till att börja jobba med bilderna från USA. Tre veckors intensivt fotograferande resulterade i ca 2000 bilder. Inte mycket om jag jämför mig med andra fotografer vilket det inte finns någon anledning att göra.

Den förhållandevis låga bildmängden kommer sig av att jag inte ser någon anledning till att ta bilder om jag inte tror att dom ska bli riktigt bra. Jag har redan för mycket halvbra bilder i mitt arkiv för att fylla på med ännu mer. Dessutom vet jag att om jag kommer hem med 10000 bilder kommer jag inte att hinna gå igenom dem på flera år. Vissa dagar har jag bara tagit  mellan 30 och 40 andra dagar runt 150-200 givetvis beroende på vad som händer och hur mycket ljuset förändras.

Min tanke är att mina bilder blir inte bättre för att jag tar fler. Dom blir bättre för att jag ger varje tillfälle den tiden och energin det kräver. Dessutom blir bilderna bättre av att jag ser och upplever mer och jag tillhör dem som vill se världen med våra fantastiska ögon inte bara genom kamerans sökare.

Fler bilder och film från resan kommer inom kort.

Sandsten, Valley of fire – Nevada

För mig är ökenområdena i sydvästra USA oerhört aktuella förtillfället. Dels för att jag åker dit om en vecka. Men också för att jag sitter och jobbar med förra årets bilder till en föreläsning och en utställning till helgens naturfotofestival i Vårgårda.

Att man kan bli starkt påverkad av platser är känt för många. Polarbacillen hör man om vid vissa tillfällen. De som har fått den har en ständig längtan tillbaka till de arktiska områdena. Jag har alltid tyckt att det låter lite kufiskt att längta så till en speciell plats.

Men under det senaste året har jag själv fått känna en saknad och längtan jag tidigare bara känt när jag varit länge från min fru Karin. Min saknad har dock inget med polartrakter att göra. Nej helt tvärtemot så har den med öknen att göra. När jag för ganska exakt ett år sedan satt på planet mellan Köpenhamn och New York och senare mellan New York och Las Vegas hade jag ingen aning om vad som skulle möta mig. Och då tänker jag inte på den helt vansinniga staden Las Vegas som troligen förevigt gjort mig ännu mer skeptisk till städer än jag var innan. Nej det jag tänker på är öknen utanför staden. För bara en timma utanför Las Vegas ligger ett av de vackraste områden jag någonsin sett. Undersköna Valley of Fire.

Jag blev helt förälskad i den hårda och ogästvänliga miljön. Jag njöt av att ströva över porös sandsten och genom uttorkade flodbäddar. Jag älskade mörkret och tystnaden som utgör natten.

Varje dag ser jag framför mig hur solen går upp och smeker över det karga landskapet. Blundar jag så kan jag känna den sträva sandstenen mot mina händer, höra tystnaden, kanske en fågel sjunger långt bort i fjärran. Solen stiger snabbt över himlen och snart värmer den öknens alla varelser där jag är det enda mänskliga.

Min längtan är till det ensliga och till det verkliga.

Björk, Söderåsens nationalpark

Söderåsens nationalpark har på ganska kort tid blivit ett av mina favorit ställen i Sverige. Jag bara älskar att gå omkring i bokskogen och leta kompositioner. Därför var Söderåsen ett självklart val när moderskeppet skulle spela in kursen ”Fotografera Landskap” där jag har fått huvudrollen. Inte ofta man har en huvudroll. Undrar om det kommer en eftertext också?

Om en vecka ska jag tillbaka till Söderåsen igen för att hålla workshop. Jag hoppas på höstfärger och svaga vindar. Får se om det blir så. Det är ju inte ofta det blir som man tänkt sig. Vilket jag tycker är en av tjusningarna med att jobba med naturen.

Jag bestämmer inte jag anpassar mig.

I sensate numret (3/11) av Kamera och bild har jag skrivit en artikel om 10 tips för bättre landskapsbilder.
Har du läst den? Vad tyckte du?

Har ni märkt att våren stormar fram? Äntligen och härligt tycker jag.

Stenshuvuds nationalpark i början av Maj 2010

Jag är som många vet ingen vintermänniska. När vintern kom på västkusten redan i november sa meteorologerna att när vintern kommer  tidigt så brukar den hålla i sig länge.

Va, vad sa dom nu? När den kommer tidigt så ska den väl försvinna tidigt var min tanke.

Men igen hade jag fel och meteorologerna rätt. Vi är nu i slutet av Februari och långtidsprognosen som sträcker sig över 10 dagar säger minusgrader hela vägen. Ingen munter läsning om man inte gillar vinter. Under helgen kröp temperaturen igen ner till -20 grader, havet ligger islagt och idag faller snön. Jag verkar få vänta på värmen. Kanske läge att skaffa den där dunoverallen ändå.

Och ja det är tråkigt att vänta, men när våren och värmen väl kommer så är glädjen total.

Stenar, Valley of fire, Nevada – Oktober 2010

Jag älskar att ha tid när jag fotograferar. Därför fotograferar jag allt mer i ljus som inte förändras så snabbt. Visst jag gillar fortfarande momenten som kommer och går på sekunder. Men när ljuset är konstant hinner jag med att tänka, komponera och vara nogrann. Något som ofta behövs när jag jobbar med att sticha bilder ( slåihop fler bilder)

Det finns något lugnade att jobba med bilder i ljus som är konstant. Att inte hela tiden behöva titta upp mot himlen och undra om man missar det magiska ljuset.

Att ha tid är ofta ett problem i stort. Vi har inte tid till att ta det lugnt. Något som jag tror behövs för att kunna vara kreativ. Vilket gör att fotograferingen lätt blir stressad.

Så dagens uppmaning. Ge dig själv tid när du ska fotografera. Begränsa dig till ett motiv och jobba med det. Var ute när ljuset inte förändras och upptäck glädjen med att ha tid.

Att se och fotografera det som vid första anblick inte ser mycket ut för världen är någon jag fascineras av. Att ge sig in i där andra inte går, att stanna där andra inte stannar det lockar.

Bilden på gräset är tagen utmed vägen mellan Saxnäs och E45:an. Jag var påväg tillbaka från en natt i närheten av Trappstegsforsarna. Det var en tidig morgon, nattfrosten lättade och blev till dimma. Ljuset var mjukt och spelade över landskapet. Jag hade redan sett flera tjädrar och orrar på vägen. Lavskrikor flög fram och åter. När jag passerade förbi ängen såg jag ett mönster i ögonvrån. Jag stannade till, backade tillbaka och gick ut för att titta närmare på motivet. Kameran låg klar på passagerarsätet. Snart satt den på stativet och jag var i full färd med att försöka hitta hörnen på min komposition.

Bilden är tagen som tre olika bilder med ett 85 mm tilt shift objektiv och sedan hopslagna i Photoshop. Detta ger mig en ”analog” process. Jag kan inte se hela bilden på kamerans skärm när jag är ute och måste då visualisera hur bilden kommer att se ut. Ett lärorikt arbetssätt som tar mig tillbaka dit där allt startade för mig en gång i tiden. Hade inte film varit så dyr idag hade jag gärna använt en storformatskamera ett tag. Det är något jag sörjer att jag aldrig provade under den analoga tiden.

Vem vet man kanske står där under ett svart skynke en dag och ser sin bild på mattskivan.